Jag började som den där mamman som skjutsar mycket, fixar tvätten, stod i kiosken, hängde med på alla matcher. På så sätt lärde jag känna en hel del folk i föreningen.

En dag kom frågan om jag kunde tänka mig att vara med i styrelsen. Jag har missat att tala om att jag har ett litet funktionshinder – ett litet talfel. Min mun har väldigt svårt att formulera ordet nej. Hjärnan tänker ” nej” eller åtminstone ” nja – kanske det, ska fundera”, men innan jag hinner med så har min mun format ordet JA. Hur som helst så hade jag utan att jag ens hade tänkt klart, sagt ja till att gå in som ledamot i Mullsjö AIS styrelse. Oups – jag kan ju ingenting om innebandy…

Vi var två tjejer som den där dagen klev in i styrelserummet. Jag, och en tjej som jag i stort sett bara kände igen till namnet, skulle vara med och styra och rodda i Mullsjö AIS. Denna förening som jag egentligen inte visste mer om än att jag stod vid sidan om, och med glada tillrop, stöttade lagen i med- och motgång.

När vi klev in i rummet möttes vi av ett antal glada människor, bara manliga sådana, som var nyfikna och förväntansfulla över vad vi kunde och ville bidra med för att föreningen skulle utvecklas i rätt riktning.  Vårt första möte var superpirrigt men väldigt intressant, och jag förstod på riktigt hur mycket och hur hårt arbete det ligger bakom varje framgångsrik förening eller arbetsplats – för ingenting händer av sig självt. Det är när vi jobbar tillsammans mot samma håll som det händer saker. Det där första styrelsemötet gav mersmak. Mersmak att få vara med och utveckla vår produkt. Sedan det där första styrelsemötet för drygt 7 år sen har det hänt en hel del. Jag är nu inne på mitt fjärde år som ordförande i föreningen, och har dessutom sedan i höstas, ett uppdrag som ordförande i Västergötlands innebandyförbund. Detta hade jag verkligen inte kunna tro om jag hade fått gissa min framtid för tio år sen.

En viktig sak som jag har lärt mig både i styrelserummet och på mina olika arbetsplatser, är att man måste ta ett steg och våga kliva utanför sin komfortzon. Det finns ganska många tillfällen då man allra helst vill vara en grå liten mus och inte säga något utan bara följa med. Mitt tips då är att våga ta det där steget utanför och utmana dig själv lite. I den stunden du kliver ut och axlar en roll eller ett ansvar, även om du inte är så bekväm i det, växer du en halvmeter som människa. Du får ett helt annat kroppsspråk och du visar din omgivning att du vågar – du är ingen rädd liten fegis som kryper utefter väggarna utan du vågar vara någon och ta lite plats. Min ledstjärna är därför ”Ingen minns en färglös fegis”.

En av mina stora styrkor som chef, ledare och coach är att jag har insett att jag mår så fantastiskt bra av när jag får vara en del av andras utveckling. Det bästa jag vet är att arbeta med mina konsulter, kandidater, och medmänniskor för att på olika sätt och genom olika metoder, utveckla och ge dom lite extra muskler att plocka fram när det bäst behövs. Det är ingen raketforskning vi håller på med, utan vanligt sunt förnuft. Detta sunda förnuft är viktigt att poängtera. Genom att bygga och stärka självkänsla och självförtroende kommer man långt, och man vågar då ta klivet ut och blir allteftersom alltmera färgstark. Våga sätta lite färg på din vardag så mår du, och presterar så mycket bättre.